Månadsarkiv: mars 2011

Intervju med Usurpress

I vår serie av bandintervjuer har tiden kommit till dödskängbandet Usurpress. Vi fick tag i Steffe över Internet. Ni har alla lirat rätt mycket i olika mer eller mindre kända band (Diskonto, Dellamorte, Klotet, Tyrant, Sportlov, Discontrol, Villebråd, Insision, Durakov, Uncurbed etc). Är ni dödsmetallens Traveling Wilburys?

Nä, jag ser oss inte alls som någon form av ”supergrupp”, det är väl ingen som är särskilt känd egentligen, ja kanske Danne då. Dessutom har vi ju spelat så pass olika musik så att folk ska veta vilka alla är känns ju helt orimligt. Sen att vi hunnit med att lira i andra band, släppa plattor och turnerat det beror ju bara på att vi hållit på med musik jävligt länge. För de som är intresserade kanske jag ska säga att bandet består av Steffe: sång, Påhl: gitarr, Danne: bas och Calle: trummor. Avslutningsvis vet jag inte hur mycket ”dödsmetall” vi egentligen är. Vi är nog mer ett punkband till attityden. Palla klä ut sig till Watain innan man ska upp på scen, asså.

(Från Gre Monk Hill Aid 26/2 2011. Foto: Anton Abele)

Hur länge har ni spelat ihop och hur kom det sig att ni startade Usurpress?
Vi bildades i början av maj 2010 så vi är ju ett ganska nytt band, i början hade vi en annan basist också, Lawrence från FKÜ. Nja, jag vet inte riktigt, mitt gamla band började ju sacka lite grann så jag ville testa nåt nytt. Messade Påhl och frågade om han ville köra lite mangligare musik och det ville han ju. Sen var jag lite skraj för att det skulle bli för fint om vi tog in teknisk trummis så jag ville ha en mangelsnubbe som inte höll på och krånglade utan bara ville piska d-takt som en besatt . Calle kändes helt perfekt. Danne tog jag, eh… VI, menar jag ju såklart…, med för att jag lirat med honom förut och visste att han är en otroligt rolig snubbe och en superbra basist.

Vad har ni för musikaliska förebilder?
Celtic Frost, Sodom, (tidiga) Paradise Lost, Discharge, Voïvod, Anti-Cimex, Autopsy och sånt. Gammal death och käng mest, band som inte fjantar. Men vi är inget pinsamt ”retroband”.

Jag upplever att den tidiga dödsmetallen har fått något av en återuppståndelse de senaste åren. Håller du med? Vad tror du det beror på?
Det har den säkert, det har alltid varit folk som sysslat med det stuket i och för sig. Jag har ingen aning, kanske folk är intresserade av bra riff och riktiga låtar igen. Inte en massa tekniskt blaha-blaha. Själv gillar jag nästan bara dödsband som är influerade av punk, band som har enkla låtstrukturer med verser och refränger och sånt. 


Om du skulle önska ett band till Ranstafestivalen, vad skulle du önska?
Ättestupa från Göteborg. Det är ett av mina favoritband i Sverige just nu, såg dem i somras och det var magiskt. Jävligt schyssta snubbar också. Sen får man väl se vad ni bokar för band, det ska ju vara en bra blandning. Och det brukar det ju vara också! Nåt snabbt punk/hc-band vore ju schysst, eller nåt riktigt flippat space/kraut-gäng. Helst då utan hipsters från Stockholm, men det lär ju bli svårt.

Vad betyder progg för dig?

Band som inte kunde stämma gitarrer, var äckligt dogmatiska och hyllade kulturrevolutionen för att få släppa en skiva. Trender kommer och går. Sen fanns det ju en del bra band också, Kebnekajse, Bo Hansson, Fläsket Brinner och sånt. Band som höll käften.

Ska man verkligen hålla käften?

Nä, det ska man verkligen inte. Men min personliga uppfattning var att de band som var instrumentala håller bättre i dag. Sen var det ju en del riktigt bra grejer med proggen också, det var ju den första riktiga DIY-rörelsen inom musiken med allt vad det innebär. Men jag pallar inte med skiten, alltså. Det låter ju för jävligt. Hehehe…

Vad handlar era låtar om då? Ta till exempel The Initiated (will fall).

Våra texter handlar väl om lite av varje, egentligen är det väl ungefär samma texter som Diskonto men utspökade i en metaldiskurs. The Initiated handlar om en påtvingad mansroll som man nog utan att tänka på för över till sina söner och förstör dem för livet. Nyckeltextraden i just den låten är väl Emotionally crippled by the shame that follows grief, in our hour of need. Att pojken skäms för att han visat känslor. De flesta av våra låtar har en sådan nyckelmening som förklara vad låten handlar om. Det lustiga är att om läsaren tolkar att en annan textrad är den bärande så får låten en helt annan innebörd. Påhl trodde att The Colours of Darkness var en text som kritiserade kristendomen baserat på att han tyckte att en viss textrad var den viktigaste. Den handlar om något helt annat.

Tack så mycket Steffe. Vad Colours of Darkness handlar om får ni lyckas lista ut själva. Gå in på http://myspace.com/usurpress och njut.

Annonser

3 kommentarer

Under festivalen 2011, Intervjuer med banden